Anna-Karin Hatt

Anna-Karin Hatt avgår som partiledare efter mindre än ett år. Anledningen är hot och hat. Nu beskrivs det som ett hot mot demokratin. Vissa kallar henne till och med en förebild – men varför, egentligen? Är man en förebild om man ger upp sin sak? Förebilder kämpar trots motgångar, inte tvärtom.

Jag förvånas över att så många verkar förvånade över att en politiker utsätts för hot och hat. Är det verkligen bara jag som reagerar? Man sitter på en maktposition som påverkar människors liv, man syns i offentligheten och man har starka åsikter. Hur kan man då tro att man inte kommer väcka starka känslor – ibland även på obehagliga sätt?

Jag säger inte att det ska vara så, men det är så det fungerar. Så fungerar människor. Det finns knappt någon som vågar vara den vuxna i rummet och säga det rakt ut. Istället står alla politiker på rad och fördömer hat och hot – vilket man naturligtvis ska – men ingen nämner det självklara: att reaktioner, även fula sådana, är en del av maktens pris.

Det som oroar mig mest är att Hatt ger vika. En ledare ger inte upp på grund av hot och hat. Det är själva kärnan i ledarskap – att stå kvar när det blåser. Vad sänder det annars för signaler till unga människor? Att man ska tiga, att man inte får göra någon upprörd, att det är bättre att backa än att stå upp för sin sak?

Är det så vi ska ta oss fram som land – genom att ge efter så fort någon hotar? Då kommer det inte bli mycket kvar av Sverige om ett tag, det kan jag lova. För mig framstår det här som barnsligt, rent ut sagt. En person med makt möter motstånd, och hela landet blir förvånat. Ärligt talat – välkommen till verkligheten.

Det verkar som om hela Sverige, även högern med sina uttalanden om detta, tror att vi lever i någon sorts kumbaya-värld där alla ska tycka lika och ingen får bli arg.

Med det sagt menar jag inget illa mot Anna-Karin Hatt. Hon verkar sympatisk, klok och säkert duktig på mycket. Men en ledare – det är hon inte. Och vet du vad? Det är helt okej. Alla är inte ledare, även om de har titeln.