Psykisk ohälsa

Vi måste skydda våra barn från den psykiska ohälsans ökande hot

Det pratas mycket om psykisk ohälsa, och man talar ofta om att ge mer pengar till BUP för att klara av den ökade efterfrågan. Men att ge mer pengar till BUP är bara en snabb lösning – det är inte en långsiktig lösning på det verkliga problemet.

En talare på regionfullmäktige Kronoberg påpekade att ökningen av psykisk ohälsa började runt 2000-talet. Vad hände då i början av 2000-talet? Jo, internet blev en del av de svenska hemmen, och strax därefter kom Facebook, Instagram, Snapchat och andra sociala medier. Nu börjar forskningen hinna ikapp och visa konsekvenserna av detta, och forskningen är tydlig: internet och sociala medier har en stor påverkan på den psykiska ohälsan, särskilt bland unga.

Enligt en studie från Folkhälsomyndigheten (2018) har andelen unga mellan 10 och 17 år som rapporterar psykiska besvär fördubblats mellan 1985 och 2014. Statistiska Centralbyrån (SCB) rapporterar att 44% av flickor i åldern 16–24 år 2021 uppgav att de ofta eller alltid känner sig stressade. Även WHO slår fast att psykisk ohälsa är den största anledningen till sjukdomsbördan bland unga i Europa. Detta borde vara ett uppvaknande för politikerna. Det här är inte en ideologisk fråga utan ett gemensamt samhällsproblem som kräver åtgärder.

Vi ser nu den första generationen som växer upp med internet i handen. Dessa barn har tillgång till ett konstant flöde av information som de inte ska behöva ta del av – som nyheter om krig, klimathot, pandemier och mycket mer. Hur ska barn kunna växa upp utan oro för framtiden med all denna information? Enligt Barnombudsmannen (2020) känner 60% av barn mellan 12 och 15 år stor oro för klimathotet. Det är en viktig faktor som bidrar till den ökande psykiska ohälsan.

Tekniken har många fördelar – internet kan användas för utbildning, för att hålla kontakt med nära och kära, och som ett stöd för lärande och kreativitet. Vi får inte glömma detta när vi diskuterar dess inverkan. Men det är viktigt att vi hittar en balans och ser till att barnen inte exponeras för skadlig eller överdriven användning. Genom att uppmuntra sunda digitala vanor kan vi använda teknikens positiva aspekter samtidigt som vi minskar riskerna.

En annan aspekt är alla de appar och mobilspel som utformats för att skapa beroende. Effekterna, ljuden och hela designen är noggrant utformade för att stimulera och göra barn beroende, på ett sätt som kan jämföras med drogmissbruk. Forskning visar att mobilanvändning kan aktivera samma dopaminreaktioner som drogmissbruk, vilket förstärker beroendet. En studie publicerad i Journal of Behavioral Addictions (Smith et al., 2019) visar att barn som spenderar mer än tre timmar dagligen på sina mobiler tydligt ökar risken för ångest och depression.

Självklart måste vi ta itu med det akuta problemet genom att minska köerna till BUP, och det kräver mer resurser. Men om vi verkligen vill ha en långsiktig lösning måste hela samhället ta ett större ansvar för barnens mobilanvändande. Föräldrar, lärare, politiker – alla måste agera.

Föräldrar kan börja med att sätta upp tydliga regler och rutiner för mobilanvändning i hemmet. Det kan handla om skärmfri tid på kvällen eller aktiviteter som inte involverar skärmar. Lärare kan arbeta med att undervisa om hälsosamma digitala vanor, och politiker kan driva frågor om att begränsa marknadsföring av beroendeframkallande appar riktade mot barn.

Barn behöver inte ha full tillgång till internet på sina mobiler. Genom att begränsa tillgången kan vi se till att mobilerna endast används för det väsentliga – att ringa och skicka SMS. Det är en enkel men betydelsefull åtgärd för att skydda deras välmående.

Vi kan inte längre blunda för hur dagens teknik påverkar våra barn. Vi måste vidta åtgärder nu för att säkra deras framtid och deras psykiska hälsa. Att lägga resurser på BUP är viktigt, men det är ännu viktigare att stoppa problemen vid källan. Om vi tillsammans agerar för att begränsa och övervaka barnens internetanvändning, och stödja deras användning på ett positivt sätt, kan vi förebygga att en hel generation går förlorad till psykisk ohälsa.